Nordisk litteratur

Rådet som är ett lyft för nordisk litteratur

Nu i troféernas epok bland polarpriser, guldbaggar, diamantbollar och guldbjörnar måste det förstås även ges plats för lite litteratur pris. I Sverige har vi sedan 1989 Augustpriset att stoltsera med, men redan 1961 instiftades Nordiska rådets litteratur pris. Syftet var och är att lyfta fram nordiska författare (Danmark, Sverige, Norge, Finland, Island, Färöarna, det samiska språkområdet, Grönland) som kanske inte är så bekanta för den breda publiken.

I år tilldelades priset den isländska författaren Sjón (Sigurjón Birgir Sigursson) med romanen Skugga-Baldur. Boken handlar om en isländsk präst och händelser i samband med en rävjakt och han använder sig av den isländska folksägnen som en berättarmodell. Boken är ännu inte översatt till svenska.

Nordisk litteratur

I väntan på den svenska översättningen av Skugga-Baldur kanske det kan vara på sin plats att först titta på vem det var som vann 2004. Priset gick då till den finländska författaren Kari Hotakainen för romanen Löpgravsvägen.

Ett litteraturpris innebär givetvis ökad bokförsäljning samt en betydligt bredare publik än tidigare. Hade jag till exempel läst Hotakainen om han inte tilldelats Nordiska rådets litteraturpris? Förmodligen inte, även om mitt intresse för finländsk litteratur har ökat under senare tid. Det började med Arto Paasilinnas böcker välfyllda med humor och märkvärdiga upptåg, vidare genom Kjell Westös absurda romanvärld och Johanna Sinisalos egendomliga roman om trollet Pessi i Bara sedan solen sjunkit. Och kanske är det inte så konstigt om man inte tidigare stött på Hotakainen. Om man inte behärskar finska är Löpgravsvägen det enda som finns att tillgå på svenska förutom några böcker för barn. Förutom dessa har Hotakainen skrivit fem romaner, fyra diktsamlingar och stoff för både radio och teve i Finland.

Berättelsen tar sin början under en hockeymatch mellan Finland och Sverige. Medan huvudpersonen Matti skriker ut sin besvikelse över ett missat finländskt friläge begär hans fru Helena skilsmässa och tar med sig deras gemensamma dotter Sini. Helena har tröttnat på sin hemmakära man i så hög grad att hon uppmanar honom att stekas i helvetet! Mattis uppgift blir nu att genom diverse märkliga metoder försöka få sin familj tillbaka. Han kan inte göra det med ord, han måste agera, bli mer handlingskraftig. Könstemat är centralt hos Hotakainen och han utmanar könsrollerna, vad han vill är man inte riktigt på det klara med. Kanske är han trött på bilden av den förstående sympatiska mannen. Romanens Matti, en besserwisser med 70-talsideal, har tidigare intagit den traditionella kvinnorollen, varit hemma med sin dotter sedan födseln, städat och lagat mat men det verkar inte ha gynnat deras familjeförhållande. För att rädda förhållandet inser Matti att han måste agera och det genom att köpa sig ett hus som Helena alltid drömt om. Detta ska komma att ske med en ansträngning utöver det vanliga. ”Mitt liv hade förflutit i kvinnornas befrielsekrig, nu fick jag lov att kliva upp ur skyttegropen och ta reda på vad världen utanför hemmet var gjord av.”

Jag läser och fortsätter att läsa. Hotakainen skriver med en humor som både underhåller och oroar. Språket ligger nära det poetiska men gör det inte svävande. Idérikedomen är variationsrik. Han börjar med sexmassage för närhetstörstande medelålderskvinnor och går vidare till att knotknäcka vältränade män på gymmet. När ekonomin sakta börjar bli solid säljer han huset och börjar leta efter sitt drömhem. Han blir mer påläst än alla mäklare och ser igenom den falska bild mäklaren bygger upp.

Hotakainen tänjer på fantasin och driver vardagligheter in absurdum. Matti börjar spionera på potentiella hussäljare och skugga mäklare. Det är roligt samtidigt som en viss sympati väcks för Matti. Det lustfyllda språket byts växelvis ut mot en mer sorgsen underton då man som läsare sympatiserar med Matti som är på väg att förlora kontrollen och börjar ta till oberäkneliga medel för att förverkliga sin dröm, sitt husköp. Och visst är temat aktuellt och igenkänningsbart. Det febrila sökandet efter den ”rätta bostaden” är nog ett av de vanligaste samtalsämnena i dag. Bostaden har blivit vår tids jakt på välmående och tillfredsställelse. Mitt i det vilda absurda blir berättelsen en realistisk satir över samtiden, över jakten på det perfekta boendet, på familjen och mannen som gått vilse. Vad gör vi med våra drömmar, vill vi förverkliga dem och hur ska vi då gå till väga?

Jag är glad över min nya bekantskap med Kari Hotakainen och väntar med spänning på att fler böcker ska översättas av den förträfflige Camilla Frostell. Det skulle nog gå betydligt fortare än det skulle ta för mig att lära mig finska…

I och med Löpgravsvägen börjar jag också tänka på vad det är som gör att finländska författare är så goda berättare. Kanske är det valet av berättelse? Det vilar ett avslappnat förhållande mellan språk och berättelse fri från all självhävdelse. Den finländska litteraturen saknar behovet att hävda sig, berättelserna bär sig själva. Det är underhållande och oroande, avslappnat men ändå närvarande. Och Hotakainens roman befäster mitt nyvunna hjärta för den finländska litteraturen.

Löpgravsvägen var en läsvärd upplevelse, nu är det bara att vänta på den svenska översättningen av Sjóns roman. Några av hans tidigare böcker, Med skälvande tårar och Dina ögon såg mig, finns tillgängliga på svenska. Eller varför inte bekanta sig med tidigare pristagare?